Alla som har barn vet nog vad jag menra nu. När flodvågskatastrofen i Thailand var efter Julhelgen 2004, då väntade jag barn. Jag såg mycket om alla människor som fick så mycket förstört på tvn och läste i tidningar. Men jag kan faktiskt inte säga att det berörde mig så mycket. Visst var det hemskt men jag led inte med dom, jag hade inte de drabbade i tankarna när jag stängde av tvn eller stängde igen tidningen.
Samma sak när Estonia sjönk. Då var jag iofs inte så gammal men inte heller då kände jag så mycket mer än att det var tråkigt för de drabbade.

Men sen föddes Doris och då hände det något, jag klarar sen dess inte av att höra om sådana hemskheter, speciellt inte där barn far illa. När dom visade på tv om svältkatastrofen i Afrika så skänkte jag i princip alla pengar vi hade kvar den månad till inköp av mat till dom där barnen. Det var så fruktansvärt!
Sen dess har jag fått byta kanal på tvn när de visar om sexuella övergrepp mot barn, barnmisshandel, svält, barn som mist sina föräldrar eller lever i missbruk. Ser jag på det ändå så tänker jag på det ständigt och börjar undra om man verkligen ska visa allt på nyheterna?
Om man bär på smärta ska man hålla den lite privat då eller ska hela världen lida? Nu menar jag såkalrt inte katastrofer och så men de här barnmorden som varit nu på tre olika ställen, jag undrar om det smittar? Är det pga media som tre barnmord begås på kort tid. En del detaljer om dessa mord hade vi kunnat vara utan. Inget blir bättre av att man får veta att barnen mördades först sakta för att mamman skulle se på och lida innan hon dog. Vi fattar redan när det står att två barn blivit mördade att det var hemskt!

Jag måste varit helt känslokall innan mina barn föddes men nu vill jag inte ens se på nyheterna, får sappa över när vädret börjar.


Ni som ville lämna barnkläder till Barnhemen:
Man kan göra det i princip helatiden, jag har nyss lämnat in ett lass men jag kan ta med igen det är ändå förbi där jag åker ofta...