Under tiden jag bäddade rent i sängarna förut så höll Doris på med något på sitt rum, efter en stund kom hon ut och var aldeles full i blod (trodde jag) över hela benen. Jag frågade ganska skrämt vad det var och hon sa "det är blod på mina ben." Jag försökte i halvt panik lokalisera själva källan till blodflödet och bedömma hurvida jag ska ringa efter en ambulans eller inte. Men inser ganska snart att det är inte blod, det är rött naglack. Efter en grundlig sanering av både henne och allt hon rört vid under sin lek så försvann det mesta av naglacket men kvar på hennes kropp är märken som ser ut som piskrapp. Naglack sitter som berget på hud! (En ny erfarenhet.),
Nu försöker jag pränta in i mitt huvud att jag ska tala om detta när jag lämnar barnen på dagis imorgon innan dom kontaktar socialkontoret. Det ser verkligen ut som hon blivit regelrätt misshandlad. 
(Jag ska minsann berätta att det var MORFAR som gav henne det förbannade naglacket.)

Hur som helst så har jag fixat och donat här hemma. Barnen sover gott i sängarna och hunden väntar på att jag ska borsta tänderna. Han ligger här på mattan i vardagsrummet om kvällarna och så fort jag reser mig upp för att borsta tänderna (han väntar och lyssnar så han vet om jag ska borsta eller bara kissa) så går han in till mitt sovrum och lägger sig tillrätta under min säng. Hundar har minsann oxå sina rutiner. Nu har han somnat här på mattan så jag kan likagärna gå in och lägga mig jag med så han får somna för natten. Beck kan jag fortsätta se på från min säng, min nybäddade säng! Det är vardagslyx det!